söndag 31 januari 2016

3 år senare

Jag vet inte om någon ens läser här längre. Det här kanske kommer gå obemärkt förbi.
Ville bara uppdatera vad som hänt sen sist jag skrev.

Företaget blomstrar. Jag funderar på att gå upp i tid faktiskt. Det är så roligt att det faktiskt går bra!
Kika jättegärna in på www.facebook.se/studiolifoto
Det är där jag finns nu för tiden.
Mestadels iaf.
När jag inte sitter hemma och bara njuter av att få vara mamma!

16 juni kom min och min mans skatt till världen! En liten Ellie. Alldeles för tidigt tyvärr då jag fick havandeskapsförgiftning.
Men allt gick bra trots allt. Totalt låg vi på sjukhuset en månad före och efter hon kom. Idag är hon en pigg och mycket glad liten 7,5 månaders.
Hon är mitt liv och jag kan inte tänka mig en värld utan henne.

Jag trodde för 3 år sen att livet alltid skulle vara lika. Att jag aldrig skulle orka mer än vad jag gjorde då.
Men jag måste säga att det flyter på bra nu.
Jag mår bra, orkar mycket mer än förut, plus bebis. Jag orkar med mitt arbete och vill utöka. Jag är social (något jag aldrig trodde förut!) Och jag har ett stort kontaktnät omkring mig. Både familj men även vänner.
Det om något märktes när vi låg på sjukhuset. 60 personer samlade pengar och köpte en hel balja med saker till oss och Ellie. <3
Jag känner typ halva byn numer. Maken skojar att vi knappt kan gå ut utan att jag träffar nån, kund eller annan bekant.

Älskar mitt liv just nu!

måndag 5 augusti 2013

Semester

Ja jag vet. Inte skrivit sen april! Hu! Fy på mig. ;)

Vi har nog haft lite "semester". Eller iaf från bloggen. Helt enkelt inte haft tid. Det har varit så mycket under försommaren och sommaren. Det är först nu vi kan landa lite och ta det lugnt.

I Juli var i Göteborg och fotade ett gäng glada barn! Riktigt skoj!


















Men sen har resten mest varit förberedelser. För den 20 juli gifte vi oss!
Uj vilken dag! Fort gick det. Plötsligt satt vi där vid borden och undrade hur sjutton vi kommit dit! Nyss stod vi ju i vapenhuset och var jättenervösa.





















En vän och kollega till mig förevigade vår dag. Fina Lisa-Marie!
Jag har även hunnit fota 3 vackra gravida människor! 














måndag 29 april 2013

Sinnesintryck

Idag var jag på besök på AF igen, för att fortsätta utredning huruvida jag ska orka med att ha jobb. I vilken utsträckning det rör sig om.
Jag är så himla kluven.. Jag älskar att fota. Det är mitt liv. Jag vill inte göra nåt annat. Inte heller vill jag lägga ner det. Men kommer jag orka?
100% kommer jag aldrig orka, så enkelt är det. Orkar jag 25% så småningom så vore det toppen.

Kanske känns det extra tungt idag, då jag är trött från helgen. Då är min ork så mycket lägre och allt är tufft och motigt.

Som det låter nu så blir det sjukskrivning för min del efter att arbetslivsintroduktionen är klar. Det minsta man kan ha är ju 25%. Dvs, jobba 25%. Nu klargjorde de ju för mig att jag inte måste jobba alla de procenten, men jag får ju bara pengar från FK på 75%. Beroende på hur mycket det är, så kanske det kan vara värt att gå på 75%, så jag iaf har en liten chans att få jobba lite, när jag kan och orkar.
För som det varit nu så orkar jag knappt 5 timmar i veckan, och det är ju inte direkt mycket om man säger så.

Iaf så stod vi efter mötet på ICA för lunchinhandling. Iom att jag var så himla trött, dels efter helgen och mötet, och så sov jag inte de 10 timmar jag behöver (suck!).. så slog alla intryck verkligen emot mig.
Stod i kön och funderade över detta. Vet att jag såg en video en gång från en tjej med AS, som överdrev alla ljud som hon hörde från gatan osv. Japp, precis så. ALLA ljud låter lika högt, tar lika mycket fokus.
Jag hörde kundvagnar som slamrade, de här korgarna som klinkade när de släpptes ner på golv eller travades på hög. Barn som grinade en bit bort. Prat kunder emellan, dörrar som öppnas till kyldisken. Bandet till kassan som surrar monotont. Och så ska jag höra vad sambon säger också?!
"Normala" människor kan sålla ut dessa ljud, trycka bort dem och fokusera på det de vill höra. Det kan inte jag. Allt tränger sig på och fyller mitt huvud.

Så nu sitter jag här framför datorn. Funderar om jag ska gå och lägga mig en stund, eller titta på Netflix och nån serie. Så lite stimuli som möjligt. Så lite olika intryck som möjligt. Film funkar. Sålänge det är lugnt omkring mig. Vilket det är. Sambon jobbar och katterna, ja, de brukar vila med mig när jag är trött.

Bjuder på en liten vårbild som jag tog i förrgår.

lördag 27 april 2013

Att bli vuxen - del 2

Det tog många år att bygga upp mig själv. Jag gick igenom diverse diagnoser under åren innan jag slutligen fick Asperger.

Men är jag vuxen för det? ;)
I helgen fyllde jag 30, så i teorin har jag väl varit vuxen länge. Och ibland känner jag mig gammal och vis, och ibland väldigt barnslig och ologisk..
Mitt liv har funkat ibland och varit riktigt kaotiskt emellanåt. Det är väl först nu de sista åren som saker och ting flyter på.

Att gå utan diagnos, flytta hemifrån och plötsligt ta ansvar, funkar inte riktigt. Det om något borde ha varit en anledning att inse att något inte riktigt stod rätt till. Men vi trodde ju jag bara var deprimerad, hade ångest, social fobi etc.
Jag bodde ihop men en som inte heller mådde så himla bra, och tillsammans funkade ingenting för oss. Vi levde på soc. Jag var väl den som tappert försökte göra matlistor och handla. Men mitt pengaseende är inte riktigt perfekt, och jag behöver någon som stoppar mig ibland, och hjälper mig styra upp mitt tänkande.
Mat fick vi ju på bordet, vi svalt inte. Däremot tog pengarna slut alldeles för fort och mina föräldrar fick hjälpa till alldeles för ofta. Vill inte ens tänka på hur mycket de har hjälpt mig ekonomiskt under åren.. Det finns ingen möjlighet för mig att någonsin kunna betala tillbaka de summorna det troligtvis handlar om.

Jag har nog tidigare nämnt att jag har svårt att hantera mat när jag mår dåligt, och speciellt innan min diagnos, så var det mycket mat som hägrade. Jag hängde upp mig på viss sorts mat osv. Mot slutet hade jag iaf min nuvarande sambo som satte stopp, men då fanns det ingen. Så pengarna rann genom fingrarna, det blev alldeles för mycket dålig mat, ingen motion och ja.. måendet var verkligen inte bra.
Här hade jag verkligen behövt min diagnos. Med rätt hjälp, rätt stöd hade jag kunnat förhindra så mycket dåligt mående.

Städning funkade inte heller. Jag orkade inte och KUNDE inte städa. Jag visste inte hur. Eller jo, jag visste hur i teorin, men jag kunde inte omvandla det till praktik. Vart man skulle börja osv. Jag började i mitten, hoppade sen runt överallt, tills det blev ännu mer kaos och jag gav upp.
Matrester låg kvar i diskhon och stank.. Det här är riktigt pinsamt att skriva om, men det känns viktigt!
När vi skulle få besök så panikstädade jag, sov ingenting under natten för att få någon sorts ordning runt omkring. Ibland fick jag skicka det sista in i ugnen där det inte syntes..
Min ena syster kom på oväntat besök en dag. Inte bra.. Det var riktigt jäkla stökigt, och äckligt överallt. Bordet i köket var fullt med tallrikar och dylikt, odiskat såklart. Att hon kunde hålla minen fattar jag inte.. Jag såg ju själv hur rörigt det var. Men jag kunde inte göra nåt åt det. Den ångesten var jobbig.. Att låta någon se röran.

Idag har jag rätt stöd och hjälp, och jag trivs där jag bor! Det gör städning mycket lättare. Jag har lärt mig hantera pengar, typ. Det faller ibland ändå, men vi har aldrig slut på pengar innan månaden är slut iaf. ;)
I dag anser jag mig själv vuxen. Jag klarar av hem, djur, ekonomi och mig själv framför allt! Det får komma gäster som inte hört av sig innan. Det kanske är lite damm och kattsand på golven, det får de stå ut med. Katterna dammar ner på en dag när de röjer runt. Det kanske rent av står nån kastrull framme från gårdagens middag. Lite tidningar på bordet. Men det är rent, det går att gå på golven, det ligger inte geggiga matrester i diskhon och jag måste inte vara uppe en hel natt för att städa inför besök. Det går på nån timme dagen innan eller samma dag numera. För det är generellt rent. :)

fredag 26 april 2013

Att bli vuxen

Även om man inte tror det som barn, så hamnar man snart där ändå. I vuxenlandet.
Det är läskigt, främmande och rent kaotiskt. Allra helst för oss aspergare som är vana vid vår trygghet och rutiner.

Mina år som barn och tonåring funkade ju faktiskt rätt bra ändå, som ni fått läsa. Jag var trygg, även fast jag inte alltid mådde bäst. Jag hade stöd från min familj, även om de inte alltid förstod varför jag var så annorlunda.
Men så slutade jag gymnasiet, och med det flyttade jag hemifrån. Jag hade skaffat pojkvän i dalarna och hade sökt in på högskola där uppe. Under sommaren kom beskedet att jag också kommit in, och lyckan var total! Äntligen vuxen, tänkte jag då! SÅ underbart!
Egen lägenhet, sambo och plugg! Toppen!

Första veckan gick ok. Jag kände mig extremt malplacerad på skolan, det var ett helt annat tempo och inlärningssätt än vad jag var van vid. Och ämnet visade sig ha varit väldigt missvisande i ansökningarna. Dock var jag långt ifrån ensam, så man startade rätt snart en "ny" kurs för oss som hade valt annorlunda. Det var jätteroligt, till en början.
3 veckor in i skolan så började jag må fasligt dåligt. Ont i magen och mådde illa. Trodde jag hade reagerat på kinamaten vi ätit någon dag tidigare. Men det blev inte bättre. Bara tvärt om.
Jag fick lite panik och ringde till mina föräldrar på natten, minns jag. Som inte var hemma, och kom hem alldeles för sent för att vilja ringa tillbaka. Då var jag lite rädd. Hade jätteont, kräktes och kunde inte sitta upp, och feber.
In på akuten dagen efter. Blindtarmen!

Så det blev operation direkt. Det var nära att den hade spruckit tydligen.
Jag reagerar inte särskilt bra på operationer, och min återhämtning varade i nästan 2 veckor, när andra blindtarmsopererade får åka hem dagen efter utan direkta besvär.
Jag låg och kräktes, hade jätteont och hög feber..
När jag väl kom hem så hade jag fortfarande extremt ont, kräktes iaf inte längre, men kunde knappt sitta upp och absolut inte gå till skolan.

Jag isolerades under flera månader, då min återhämtning tog nära 4 månader! DÅ först kunde jag börja röra mig. Såhär i efterhand inser jag att något måste ju ha gått fel! Jag borde ha åkt tillbaka och få hjälp. Sådär länge ska man inte må dåligt efter en rutinoperation.

I min skörhet så började jag utveckla social fobi och ångest. Jag klarade inte att åka buss ner till centrum själv. Kunde inte gå och handla på egen hand, och absolut inte gå tillbaka till skolan. Jag hoppade av..

Jag var tillbaka en dag, men kände mig bara ivägen. Ingen pratade med mig, såg ens åt mig, och jag ville bara bort bort..

Där krashade mitt liv, kan man säga. Förr eller senare hade det skett ändå, men sjukdomen snabbade på det hela. Där kan jag väl säga att om jag hade haft en diagnos redan, så hade det här inte skett. Det här var resultatet som odiagnoserad gå från en trygg rutinerad vardag, till fullkomligt kaos.

Mer imorgon.